Idag blev det en spännande dag med blandade känslor. Jag befann mig i stallet halv 10 och började packa in i lastbilen. Det uppkom lite småstrul innan vi skulle åka men det löste sig.

Väl på ridskolan så skötte sig Dino jättebra men jag var ändå lite orolig över att lämna henne ensam ute i stallet, visserligen så hade hon fått en portion hö i nät som hon kunde mumsa på.

Som sagt så skötte hon sig bra och jag satt uppe i cafeterian och lyssnade på teorin. Efter det så byggde vi fram banan och gick igenom den.

Jag fick sedan veta att jag skulle starta sist och då hade jag det ganska så lugnt ett tag, sedan så började jag gör iordning Dino och så, hon var jättelugn och jag var jätte nervös.

Mina vänner kom och hejade på oss. Jag har så fina vänner som stöttar mig, det kom och försökte lugna mig men jag var ganska så nervös redan då. Jag hade i princip hel supporten där, Madde, Isabell, Matilda, Moah och Elin. Det är skönt att ha vänner som bryr sig. <3

De trodde inte att Dino skulle bli kaos ute i manegen men jag var inte så säker på det. 
Jag fick ha samma uppvärmning som de andra trots att deras hästar gått minst en gång tidigare under dagen, det kändes lite snopet men det var inte så mycket att göra åt. Under värmningen så var Dino helt galen, superhård i munnen och hade ingen koll på benen men det har väldigt mycket att göra med att jag var så nervös och spännde mig. Allting av det som gick dåligt skyller jag på mig själv, Dino gjorde ingen fel utan det var jag som påverkade henne. Efter framridningen så hade vi knappt kommit igång och mina händer hade redan då domnat bort, en smula skrämande...

Under framhoppningen kom vi knappt fram i galopp och det var endast det sista hoppet vi tog som jag var nöjd med. Sedan så gick vi in på banan och skulle trava runt. Dino och jag passade & töltade runt som nå mähe...

Sedan så började de andra hoppa, de höjde åt tjejen som red innan mig och när det blev min tur så var jag vansinigt nervös, så vi körde och vi kom ju över hindren utan att riva, men min balans var inte som den borde vara, sen så har jag ju alltid haft stora problem med mitt överliv när jag hoppar, jag har en tendens att falla frammåt med det efter hindren vilket gör att jag hamnar i obalans.

I alla fall så hoppade vi första, andra hindren utan fel men då när vi kom på det 3:dje så styrde jag för dåligt och var i obalans så Dino tvekade så då hoppade vi om det hindret och fortsatte med banan, efter vi kommit i mål så trodde jag att jag skulle kräkas, jag mådde så fruktansvärt illa och och var helt säker på att jag skulle behöva lägga mig på sidan av Dinos manke och kräkas ifrån hästryggen. Nervositeten tog sig i uttryck då men jag kämpade emot, jag funderade på att kasta in handduken men jag kände att jag inte kunde ge upp när vi kommit så långt!

Tjejen som red innan hade sin omhoppning innan mig, dock så vägrade hennes ponny igen på nåt hinder. Sedan var det våran tur igen, jag försökte att få in galoppen på Dino, eftersom jag tänkte att hon hon kunde galoppera så kunde jag hantera hastigheten och min egen balans bättre men det var lättare tänkt än gjort. Dino flög över hindren och och jag och min sketna balans kunde slänga oss i vägen i det tillfället, det var inte bara en gång jag halft låg över hennes manke, trots det så hade ja aldrig känslan av att jag skulle ramla av. Även fast jag ser på filmen Isabell filmade så ser det ut som om jag skulle ramla av i alla fall 2 gånger. Men jag tror faktiskt att Dino lugnade sig tills jag återfått balansen igen.

Det hinder jag ogillade mest var det sista hindret där man hoppade emot den andra ridplanen, där hänger ju en lina och det jobbiga blev då att jag styrde rakt fram och Dino gick rakt fram men då måste man även gå igenom mållinjen strax innan snöret det fustrerade Dino en smula men hon fixade det! Det hindret har jag granskat på film och jag minns att jag tappade balansen igen efter det och på filmen framkommer det att hon blir så frustrerad av mållinjen att hon hoppar jämnfota ( kastar ) sig förbi det hela. Det förklarar lite varför det kändes så konstigt.

Men jag är så glad att vi tog oss igenom banan trotts att det inte var vackert för fem öre!

Det jag var mest rädd för under tävlingen var att Dino skulle totalvägra och jag skulle flyga av eller att hon skulle vara så klumpig med fötterna att hon skulle riva alla hinder.

Jag var även rädd för att jag skulle glömma bort banan och få hjärnsläpp.

Visserligen var hon superpigg och VILD OCH VACKER som Camilla skulle säga men hon hoppade faktiskt riktigt bra och hon verkade faktiskt tycka att det var roligt, det gör mig mest glad att hon verkade tycka att det var roligt.

jag hade hoppats på att få lite mera kontrollerad galoppfart på henne eftersom hon behövde ha lite fart innan hindren för att få ett bra nedslag, det kan nog ha blivit lite halvknagligt för Dino, det kanske påverkade knöligheten i nedslagen också.

Dino tog faktsikt några väldigt fina språng ibland också och det är ändå roligt att se att hon verkligen försöker.

Än hur spänd och nervös jag var så var det egentligen roligt, det gav mig en otrolig adernalinkick. Så det var roligt men spännande, skämmigt och lyckat på samma gång. Jag skäms över min sits och över att jag var så nerövs som jag var.

Efter hoppningen så skulle vi skritta av, Dino var även då frammåt som om hon bara var uppvärmd "suck" denna lilla duracellhäst jag har... En en tjejerna som red tillsammans med mig i gruppen sa att hennes gång var underlig och rolig och såg nästan ut som tölt. Jag sa som det var och sa att hon faktiskt kan tölta... ni skulle sett flickans min, trodde hakan skulle fall av.

När jag hade hoppat av så kom en förälder fram till mig och sa att det gick i ultrarapidfart men egentligen så gick det inte så fort utan det var bara det att de jämnför med små ponnisar som inte orkar springa fort och inte springer ifrån barnen. Camilla sa även att hon var en modig liten häst och det håller jag med om, Dino är en riktigt modig häst, jag kände vissa gånger att hon småtvekade inför ett hinder, då gav jag lite skänkel och sa hoppa. Hon är ju fantastisk som litar på mig även fast hon tycker att det är lite läskigt.

Efter avskrittningen så gick vi snabbt in i stallet och sadlade av, för att snabbt kunna delta i prisutdelningen. Alla fick rosetter, till och med jag och Dino för att vi gjord en Clear Round, det var vår första riktiga tävlingsrosett. Vi har en sedan tidigare då vi gick landsjöritten men den gills inte som tävling egentligen.

Jag packade sedan iordning allt och gjorde ordning Dino, hon fick ingen dusch denna gång eftersom hon inte hade svettats så mycket mer än vanligt. Hon stod och åt hö medans vi väntade på att Gunnar skulle komma och hämta oss.

Jag kom på att jag inte visste hur högt vi hade hoppat så jag sprang iväg och frågade Camilla och tydligen så hoppade vi 65 cm, det kändes som en liten triumf eftersom jag hade ställt in mig på att bara hoppa 60 cm.